BLOGGEN HAR FLYTTAT
Nu finns möjligheten att blogga via mitt webbhotell. För enkelhetens skull så har jag nu flyttat bloggandet dit.
UNDERBARA HÖST
Hösten är den tid då jag tycker att naturen är som vackrast. Jag älskar att vara ute och gå soliga höstdagar. Naturligtvis är min kamera med!
TIDEN LÄKER ALLA SÅR?
Under hela min uppväxt har jag fått höra att tiden läker alla sår. Jag trodde faktiskt på det. Nu vet jag att det inte är sant. Det går inte över med tiden. Det blir inte bättre. Saknaden är lika stor idag som för sex år sedan. Jag längtar, jag saknar, jag sörjer och jag förbannar. Den jag förbannar är den som en del tror på: Gud. Men eftersom jag inte tror på honom så kan jag inte heller förbanna honom. Så jag förbannar de som tror på honom. För hur kan man tro på någon som låter människor fara illa? Hur kan man tro på någon som låter folk lida? Det kan jag inte förstå. Och hur kommer det sig att folk blir religösa när de råkar ut för svårigheter och sjukdomar? Tror de verkligen att Gud skulle hjälpa dem? Om han hade funnits och om han vore så god som det sägs, så skulle han inte låta folk fara illa från början. Han skulle inte hjälpa först efter att man bönat och bett om hjälp. För skulle det vara så att han bara hjälper dem som bönar och ber så är han inte god.
Jag tror inte på någon gud. Inte av något slag. Ibland önskar jag att jag gjorde det, så jag hade någon att prata med. Vad tror jag på då? Jag vet inte. Jag är säker på att de döda finns kvar på något sätt. Jag var i alla fall säker på det. Men jag märker inte längre av mammas närvaro. Jag önskar att jag gjorde det.
Jag känner mig så liten och så förbannat ensam. Ingen mamma. Och nu ingen pappa. Så vem har jag? Mig själv. Och en bror som bor på andra sidan landet.
Jag känner mig så liten i den här stora världen. Så liten och hjälplös. Ingen att vända mig till för att få hjälp. Ingen som kan backa upp mig när det behövs.
Trodde bara att pappor övergav små barn när de skiljde sig från barnens mammor. Det var inte heller sant. Man kan överge sina vuxna barn också när deras mammor dör och man träffar någon ny. För vi barn förstör ju illusionen av att mannen inte haft ett annat liv innan. För så är det, den nya frun vill inte att mannen ska ha några barn.
Nu är alla gamla vänner och båda barnen borta. Kvar är det nya livet, ny kvinna och ny bekantskapskrets. Det måste göra henne lycklig.
Innan henne pratade jag och pappa med varandra flera ggr per dag, det har vi alltid gjort. Då var vi vänner. Vi pratade om allt. Jag tillhörde nämligen de otroligt lyckosamma som hade en väldigt bra kontakt med båda mina föräldrar. Mina föräldrar var dessutom gifta sedan 35 år tillbaka. Vi var helt enkelt en bra fungerande familj. Sen dog mamma. Kvar stod vi, med sorg, saknad och en otrolig tomhet. 7 månader senare hade min pappa träffat en ny kvinna. Efter ytterligare ett år var han omgift och det riktiga helvetet tog vid.
Så länge hon behövde så var hon trevlig mot mig. Visst försa hon sig och kläckte ur sig taskiga kommentarer. Men det ignorerade jag. Det gjorde jag för pappas skull, för att han skulle få vara lycklig. Sen när hon hade fått som hon ville så vände vinden. Då var jag inte vatten värd. Och hon drog pappa med sig.
Jag har inte pratat med min pappa sedan i början av mars. Allt på grund av henne. Först anklagar hon mig för att ha orsakat min mammas död. Sen för att ha gjort min pappa sjuk. Till sist så skickar hon ett 14 sidor långt brev med olika anklagelser grundade på missuppfattningar och rena lögner. Det tar jag inte. Och hon ska absolut inte anklaga mig för att ha dödat min mamma!
Enligt henne så får man cancer av yttre våld eller för att man oroar sig för någon. Jag var ju allt som min mamma och pappa oroade sig för. Så det var därför min mamma fick cancer och dog! Sen fick pappa en tumör i urinblåsan. Det var mitt fel! Så hon sa till mig att i fortsättningen så skulle jag ljuga för pappa och säga att allt var bra med mig. Hur kan man uppmana någon att ljuga för sin egen pappa? Det är helt främmande för mig!
Pappa ringde efter jag hade fått brevet. Brevet hade han läst, och skrivit under! Han som känner mig hade blivit så hjärntvättad att han skriver under hennes sjuka svammel. Men telefonsamtalet där hon anklagade mig för mammas död hade hon inte berättat om för pappa. Det hade hon visst glömt. Pappas kommentar var att "Så kan hon väl ändå inte ha sagt?". Mitt svar blev att det hade hon, pappa fick tro vad han ville men jag vet vad som var sant. Och jag talade om att jag inte ville ha något mer med henne att göra. Sedan dess har inte pappa hört av sig. Han gjorde sitt val långt innan det samtalet. Det gjorde han när han började sätta mig åt sidan.
Förra julen blev en mardröm på grund av henne: vi hade bestämt att jag skulle komma ner till jul. Så jag bokade flygbiljett och ringde och berättade när jag skulle landa - två dagar senare. Då berättar pappa att han och hon skulle åka utomlands dagen efter. Det påstod kärringen inför pappa att hon hade talat om för mig! Om hon hade gjort det, skulle jag då ha lagt ner 1500:- på en flygbiljett då? Jag som är så otroligt rik.... Jag firade julen ensam. Julmaten bestod av makaroner eftersom jag inte hade råd att handla mat. De pengarna hade jag ju lagt på en flygbiljett för att åka hem och hälsa på....
Hur kommer det gå med pappa? Jag vet inte. Det enda jag vet är att han lever med en kvinna som nästan ingen av deras gamla vänner tycker om. Hon har avslutat bekantskaper på löpande band. Till och med kontakterna med hans barn.
Jag kommer inte ringa min pappa. Det är upp till honom. Jag ska inte behöva böna och be när hans fru behandlat mig som skit. Hon har anklagat mig för att ha dödat min mamma. Det är oacceptabelt.
Det gör så fruktansvärt ont att sörja. Mamma kan jag sörja, hon är död. Men pappa lever. Honom kan jag inte sörja. Jag är ledsen men jag kan inte hata. Det hade varit så mycket lättare om jag kunnat få göra något av det. Men han är min pappa, jag kan inte hata min pappa. Däremot känner jag mig fruktansvärt arg, ledsen och ensam. Så otroligt ensam och övergiven. Och jag längtar efter min pappa!
Jag tror inte på någon gud. Inte av något slag. Ibland önskar jag att jag gjorde det, så jag hade någon att prata med. Vad tror jag på då? Jag vet inte. Jag är säker på att de döda finns kvar på något sätt. Jag var i alla fall säker på det. Men jag märker inte längre av mammas närvaro. Jag önskar att jag gjorde det.
Jag känner mig så liten och så förbannat ensam. Ingen mamma. Och nu ingen pappa. Så vem har jag? Mig själv. Och en bror som bor på andra sidan landet.
Jag känner mig så liten i den här stora världen. Så liten och hjälplös. Ingen att vända mig till för att få hjälp. Ingen som kan backa upp mig när det behövs.
Trodde bara att pappor övergav små barn när de skiljde sig från barnens mammor. Det var inte heller sant. Man kan överge sina vuxna barn också när deras mammor dör och man träffar någon ny. För vi barn förstör ju illusionen av att mannen inte haft ett annat liv innan. För så är det, den nya frun vill inte att mannen ska ha några barn.
Nu är alla gamla vänner och båda barnen borta. Kvar är det nya livet, ny kvinna och ny bekantskapskrets. Det måste göra henne lycklig.
Innan henne pratade jag och pappa med varandra flera ggr per dag, det har vi alltid gjort. Då var vi vänner. Vi pratade om allt. Jag tillhörde nämligen de otroligt lyckosamma som hade en väldigt bra kontakt med båda mina föräldrar. Mina föräldrar var dessutom gifta sedan 35 år tillbaka. Vi var helt enkelt en bra fungerande familj. Sen dog mamma. Kvar stod vi, med sorg, saknad och en otrolig tomhet. 7 månader senare hade min pappa träffat en ny kvinna. Efter ytterligare ett år var han omgift och det riktiga helvetet tog vid.
Så länge hon behövde så var hon trevlig mot mig. Visst försa hon sig och kläckte ur sig taskiga kommentarer. Men det ignorerade jag. Det gjorde jag för pappas skull, för att han skulle få vara lycklig. Sen när hon hade fått som hon ville så vände vinden. Då var jag inte vatten värd. Och hon drog pappa med sig.
Jag har inte pratat med min pappa sedan i början av mars. Allt på grund av henne. Först anklagar hon mig för att ha orsakat min mammas död. Sen för att ha gjort min pappa sjuk. Till sist så skickar hon ett 14 sidor långt brev med olika anklagelser grundade på missuppfattningar och rena lögner. Det tar jag inte. Och hon ska absolut inte anklaga mig för att ha dödat min mamma!
Enligt henne så får man cancer av yttre våld eller för att man oroar sig för någon. Jag var ju allt som min mamma och pappa oroade sig för. Så det var därför min mamma fick cancer och dog! Sen fick pappa en tumör i urinblåsan. Det var mitt fel! Så hon sa till mig att i fortsättningen så skulle jag ljuga för pappa och säga att allt var bra med mig. Hur kan man uppmana någon att ljuga för sin egen pappa? Det är helt främmande för mig!
Pappa ringde efter jag hade fått brevet. Brevet hade han läst, och skrivit under! Han som känner mig hade blivit så hjärntvättad att han skriver under hennes sjuka svammel. Men telefonsamtalet där hon anklagade mig för mammas död hade hon inte berättat om för pappa. Det hade hon visst glömt. Pappas kommentar var att "Så kan hon väl ändå inte ha sagt?". Mitt svar blev att det hade hon, pappa fick tro vad han ville men jag vet vad som var sant. Och jag talade om att jag inte ville ha något mer med henne att göra. Sedan dess har inte pappa hört av sig. Han gjorde sitt val långt innan det samtalet. Det gjorde han när han började sätta mig åt sidan.
Förra julen blev en mardröm på grund av henne: vi hade bestämt att jag skulle komma ner till jul. Så jag bokade flygbiljett och ringde och berättade när jag skulle landa - två dagar senare. Då berättar pappa att han och hon skulle åka utomlands dagen efter. Det påstod kärringen inför pappa att hon hade talat om för mig! Om hon hade gjort det, skulle jag då ha lagt ner 1500:- på en flygbiljett då? Jag som är så otroligt rik.... Jag firade julen ensam. Julmaten bestod av makaroner eftersom jag inte hade råd att handla mat. De pengarna hade jag ju lagt på en flygbiljett för att åka hem och hälsa på....
Hur kommer det gå med pappa? Jag vet inte. Det enda jag vet är att han lever med en kvinna som nästan ingen av deras gamla vänner tycker om. Hon har avslutat bekantskaper på löpande band. Till och med kontakterna med hans barn.
Jag kommer inte ringa min pappa. Det är upp till honom. Jag ska inte behöva böna och be när hans fru behandlat mig som skit. Hon har anklagat mig för att ha dödat min mamma. Det är oacceptabelt.
Det gör så fruktansvärt ont att sörja. Mamma kan jag sörja, hon är död. Men pappa lever. Honom kan jag inte sörja. Jag är ledsen men jag kan inte hata. Det hade varit så mycket lättare om jag kunnat få göra något av det. Men han är min pappa, jag kan inte hata min pappa. Däremot känner jag mig fruktansvärt arg, ledsen och ensam. Så otroligt ensam och övergiven. Och jag längtar efter min pappa!
OKTOBER
Den här tiden på året mår jag riktigt, riktigt dåligt. Oktober är en månad jag helst vill radera från almanackan. Inte för att jag inte tycker om månaden i sig, för oktober är den månad då naturen är som vackrast. Utan för att det är den månad som allt ont hänt. Jag kollapsade i oktober. Det var i oktober vi fick reda på att mamma var sjuk. Och det var i oktober hon dog, ett år senare. Och förra året i oktober dog min älskade morbror. Så oktober är inte min månad.
När jag mår dåligt så isolerar jag mig. Jag ringer inte till någon. Jag kan låta bli att svara i telefonen. Jag sover mycket och lägger av telefonluren. Jag kopplar inte upp mig på MSN. Jag svarar inte på mail. Så därför är det inte ovanligt att ingen hör av mig vid den här tiden på året.
Allt känns så meningslöst. Det är så svårt att gå vidare. Varenda dag saknar jag mamma så jag vill skrika rakt ut. Hon var min bästa vän, min kritiker, mitt stöd och min trygghet. Hon var min mamma helt enkelt. Och min mamma är den person som haft mest infytande på mitt liv. Fortfarande när jag står inför ett beslut så frågar jag mig hur mamma skulle gjort. Sen väljer jag väg efter det.
Det är så mycket jag skulle vilja prata med mamma om. Så många frågor jag aldrig fick svar på. Sista tiden hon levde vägrade jag inse sanningen. Jag vägrade inse att hon skulle dö. Där gick jag och inbillade mig att ett mirakel skulle ske. Det kom aldrig något mirakel.
Jag var inte där när min mamma dog. Det är jag glad för idag. För jag vill inte minnas min mamma i dödsögonblicket. Jag vill minnas henne som hon var när hon levde. Jag vill minnas den stunden vi hade innan hon lämnade mig.
Tidigt en morgon vaknade jag av att någon satt på min sängkant. Det var ingen där, i alla fall inte någon fysisk person. Men där på min sängkant satt min mamma. Jag har en vattensäng och den sjunker undan när man sitter i den. Så gjorde det på sängkanten. Jag kände min mammas doft, kände hur hon strök mig över håret. Sedan gick hon. Då ringde telefonen. Det var pappa som ringde för att tala om att mamma precis hade somnat.
Den dagen hade två av mammas vänner besök av varsin blåmes som flög in i huset hos dem. Var det mamma som kom för att säga hej då?
När jag mår dåligt så isolerar jag mig. Jag ringer inte till någon. Jag kan låta bli att svara i telefonen. Jag sover mycket och lägger av telefonluren. Jag kopplar inte upp mig på MSN. Jag svarar inte på mail. Så därför är det inte ovanligt att ingen hör av mig vid den här tiden på året.
Allt känns så meningslöst. Det är så svårt att gå vidare. Varenda dag saknar jag mamma så jag vill skrika rakt ut. Hon var min bästa vän, min kritiker, mitt stöd och min trygghet. Hon var min mamma helt enkelt. Och min mamma är den person som haft mest infytande på mitt liv. Fortfarande när jag står inför ett beslut så frågar jag mig hur mamma skulle gjort. Sen väljer jag väg efter det.
Det är så mycket jag skulle vilja prata med mamma om. Så många frågor jag aldrig fick svar på. Sista tiden hon levde vägrade jag inse sanningen. Jag vägrade inse att hon skulle dö. Där gick jag och inbillade mig att ett mirakel skulle ske. Det kom aldrig något mirakel.
Jag var inte där när min mamma dog. Det är jag glad för idag. För jag vill inte minnas min mamma i dödsögonblicket. Jag vill minnas henne som hon var när hon levde. Jag vill minnas den stunden vi hade innan hon lämnade mig.
Tidigt en morgon vaknade jag av att någon satt på min sängkant. Det var ingen där, i alla fall inte någon fysisk person. Men där på min sängkant satt min mamma. Jag har en vattensäng och den sjunker undan när man sitter i den. Så gjorde det på sängkanten. Jag kände min mammas doft, kände hur hon strök mig över håret. Sedan gick hon. Då ringde telefonen. Det var pappa som ringde för att tala om att mamma precis hade somnat.
Den dagen hade två av mammas vänner besök av varsin blåmes som flög in i huset hos dem. Var det mamma som kom för att säga hej då?
AKUTEN ELLER INTE?
Vissa dagar är jättejobbiga. Den här tillhör dem. Jag har sprängvärk i varenda liten led i hela kroppen. Blödningen jag fick på handryggen i veckan är värre. Nu gör det så ont att jag inte vill använda handen. Dessutom har hjärtat spökat idag. Det känns som om jag får kramp, hjärtat slår så hårt och det känns som om det ska sprängas. Sedan går det över och är borta en stund. I dag kom det med täta mellanrum. Mellan var jag helt matt. Sista "anfallet" var vid ca 18 och det höll i till ca 20.30. Då var jag redo att ringa ambulans men precis då slutade det.
Det har hänt sådant här de senaste 15 åren. Inte alls lika ofta eller lika starkt, men det har krampat till och släppt igen. Jag har inte vågat säga något. Då hade ju alla tyckt att jag inbillat mig, för innan hade jag ju ingen diagnos alls. Sen när jag hade RA som diagnos godtogs inte heller ont i hjärtat. Tog upp det med en läkare en gång. Han sa att jag nog bara stressade. Med vad? Mitt hektiska jobb och upptagna liv då eller? Han gjorde inte ens EKG.
När det togs upp att jag hade EDS föll ju bitarna på plats. Då vågade jag berätta för min läkare, men inga andra. Min bror hamnade på hjärtintensiven i våras för symptom som passade in på vad jag känner. Så då blev jag riktigt rädd, men faktiskt mest för hans skull. Jag menar: om jag dör så lider jag inte, men om han dör så förlorar jag den enda familj jag har. Egoistiskt? Kanske det, men trots att vi inte träffas så ofta så är det han som betyder mest i mitt liv - han har ju uppfostrat mig sen jag kom hem från BB.
Så för hans skull tog jag mod till mig och pratade med läkaren, för att han kanske skulle kunna informera Tobbes läkare om detta. Men T:s läkare var inte ens intresserade av att prata med min läkare. De säger att min bror inte kan ha EDS eftersom han inte är överrörlig! Oj, så lite man då vet om sjukdomen!
Min läkare såg till att jag gjorde ett EKG och ultraljud av hjärtat i somras. Det såg normalt ut. Jag väntar på en kärlröntgen pga att de redan innan misstänkte att det är kärltypen jag har. Den passar in riktigt bra på vår familj.
Tyvärr har jag fortfarande inte hört något. Nu är jag inne i en period då jag blivit sakta men säkert sämre de senaste månaderna. Med det har mina kärlbristningar kommit oftare och blivit värre, min huvudvärk är starkare, jag har oftare kramper i hjärttrakten och jag har feber var och varannan dag. Dessutom skriker mina leder högt. Så detta skov gör mig riktigt, riktigt rädd! Och det är inte ofta jag är det.
Vet att jag borde åka till akuten nu på grund av kramperna men jag vill verkligen inte det! Där blir man (beroende på vilka som jobbar) behandlad som om man kommer från Mars eller nåt. De tittar på en som om man skulle vara sinnesjuk. Och det bara för att man har en ovanlig sjukdom.
Sist jag var på akuten var en mardröm. Jag fick vänta i 8 timmar, fast det var riktigt akut.
Då kom jag in med hemtjänstpersonal som hade hittat mig förvirrad hemma. Jag yrade, hade svårt att gå och var allmänt konstig. Dessutom hade jag 40 graders feber, vilket är oerhört högt för mig. Inne på akuten förklarade Cicci från hemtjänsten vad jag hade för sjukdomar, vad jag åt för medicin och vad som hänt. Jag försökte prata men fick inte alls fram vad jag ville.
Cicci förklarade vem hon var och att detta var allvarligt och varför det var bråttom.
Kärringen i kassan tog inte ens henne på allvar - sedan när åker en personal ur hemtjänsten in på akuten i onödan? Dessutom satt Cicci där med mig, på sin lediga fredagskväll och väntade och passade mig.
Efter fem timmar hade de tagit blodprov. Efter 8 timmar hade fortfarande ingen läkare kommit. Då gav vi upp, jag kunde sova bättre i egen säng med larmet bredvid. Vi hann inte mer än komma innanför dörren hemma innan läkaren ringde. Då hade det varit skiftbyte och sjuksköterskan som gick på kände igen mitt namn, så hon visste vad det handlade om. Mycket riktigt: det var bråttom. De mötte mig med bår ute på parkeringen. Hann inte ens in på ett rum innan jag hade dropp i ena armen och ett antibiotikadropp i andra. Sen upp på avdelning med en sköterska som satt vid min säng hela natten. Så där var det på håret....
Vad var det då? Allt var utslaget på grund av vinterkräksjukan jag hade tre månader tidigare. Jag hade blodbrist, dåligt med vita blodkroppar, näringsbrist och lite annat. Mitt immunförsvar var inte alls på samma ställe som jag. Så där ser man vad en maginfluensa kan göra med oss som har vissa sjukdomar. Det tog ytterligare 4 månader innan mina provsvar på blodproven var ok. Så det tog alltså 7 månader innan jag var återställd efter en vinterkräksjuka. (Pia, jag lovar: nästa gång det är vinterkräksjuka så FÅR du köra in mig till akuten. Du har rätt...)
På grund av sådana här händelser är jag rädd för akuten, ärligt sagt. När jag kommer dit kanske jag inte ser så sjuk ut - men jag går inte dit i onödan! Att sen få höra att jag ska söka vårdcentralen istället gör ont. I min journal fanns förut en lapp från min anvsvariga läkare om att jag inte skulle behandlas på vårdcentralen utan att jag skulle tas om hand omgående på akuten. De skulle dessutom kontakta min läkare i hemmet om han var ledig. Då strulade de ändå... Så mitt förtroende för akuten är inte det bästa. Det har hänt att jag kommit dit, sett vilka som jobbar, gått därifrån och kommit tillbaka efter skiftbyte.
Vissa i personalen är underbara. Det är de som känner igen mig och vet att jag inte kommer i onödan. Jag har aldrig varit där utan att det varit något allvarligt. Är det inte akut så försöker jag kontakta min läkare. Sedan är det ju pga mina sjukdomar och mediciner ofta som det är allvarligt: en halsfluss kan vara farlig för mig. Hög feber kräver att jag åker in och kollar blodet för att de vita blodkropparna kan slås ut. Gör de det så behövs akutvård, annars dör jag. Så är det. Men att förklara det för en kärring i kassan som leker Gud med patienternas liv? Hon har inte kompetens att kunna avgöra vad mina sjukdomar och mediciner kräver, ändå ska hon veta bättre än jag tycker hon. Borde man inte lyssna lite på den som kan något om sjukdomen? Och tvivlar man då så kan man kanske rådfråga en läkare eller titta på min decimetertjocka journal. Fast minnet på deras dator kanske inte klarar den mängd fakta?
Efter den händelsen på akuten läste jag en artikel i Enköpings Posten om en läkare som varit på akuten för privat sjukbesök. Hennes beskrivning av händelsen kände jag igen. Jag kontaktade journalisten som undersökte vidare, och visst var det samma sköterska! Dessutom hade det hänt inom loppet av samma vecka. Hur många fler har råkat ut för samma sköterska? Så jag skrev ett brev till sjukhusledningen om det inträffade. Det slutade med att personalen fick "utbildning" och att sköterskan i fråga fick andra arbetsuppgifter under en tid. UNDER EN TID????
Sköterskan borde ju veta att det är jag som anmält henne, mitt fall var ju så preciserat i min anmälan. Om jag inte hade beskrivit händelsen och haft hemtjänstpersonal som vittne så hade de ju inte kunnat göra något. Vad hade då hänt om jag inte anmält? Vad hade hon gjort nästa gång, med mig eller någon annan, då sköterskan fått för sig att leka Gud igen? Och vad händer nästa gång jag kommer dit, och hon sitter i kassan..... Kommer hon handla efter sin nya "utbildning" eller kommer hon komma ihåg mig och handla därefter? Så jag stannar hemma tills hjärtat ger upp....
Så nu tar jag på mig larmet och går upp och lägger mig i min säng: och hoppas på att det är bättre imorgon.
Det har hänt sådant här de senaste 15 åren. Inte alls lika ofta eller lika starkt, men det har krampat till och släppt igen. Jag har inte vågat säga något. Då hade ju alla tyckt att jag inbillat mig, för innan hade jag ju ingen diagnos alls. Sen när jag hade RA som diagnos godtogs inte heller ont i hjärtat. Tog upp det med en läkare en gång. Han sa att jag nog bara stressade. Med vad? Mitt hektiska jobb och upptagna liv då eller? Han gjorde inte ens EKG.
När det togs upp att jag hade EDS föll ju bitarna på plats. Då vågade jag berätta för min läkare, men inga andra. Min bror hamnade på hjärtintensiven i våras för symptom som passade in på vad jag känner. Så då blev jag riktigt rädd, men faktiskt mest för hans skull. Jag menar: om jag dör så lider jag inte, men om han dör så förlorar jag den enda familj jag har. Egoistiskt? Kanske det, men trots att vi inte träffas så ofta så är det han som betyder mest i mitt liv - han har ju uppfostrat mig sen jag kom hem från BB.
Så för hans skull tog jag mod till mig och pratade med läkaren, för att han kanske skulle kunna informera Tobbes läkare om detta. Men T:s läkare var inte ens intresserade av att prata med min läkare. De säger att min bror inte kan ha EDS eftersom han inte är överrörlig! Oj, så lite man då vet om sjukdomen!
Min läkare såg till att jag gjorde ett EKG och ultraljud av hjärtat i somras. Det såg normalt ut. Jag väntar på en kärlröntgen pga att de redan innan misstänkte att det är kärltypen jag har. Den passar in riktigt bra på vår familj.
Tyvärr har jag fortfarande inte hört något. Nu är jag inne i en period då jag blivit sakta men säkert sämre de senaste månaderna. Med det har mina kärlbristningar kommit oftare och blivit värre, min huvudvärk är starkare, jag har oftare kramper i hjärttrakten och jag har feber var och varannan dag. Dessutom skriker mina leder högt. Så detta skov gör mig riktigt, riktigt rädd! Och det är inte ofta jag är det.
Vet att jag borde åka till akuten nu på grund av kramperna men jag vill verkligen inte det! Där blir man (beroende på vilka som jobbar) behandlad som om man kommer från Mars eller nåt. De tittar på en som om man skulle vara sinnesjuk. Och det bara för att man har en ovanlig sjukdom.
Sist jag var på akuten var en mardröm. Jag fick vänta i 8 timmar, fast det var riktigt akut.
Då kom jag in med hemtjänstpersonal som hade hittat mig förvirrad hemma. Jag yrade, hade svårt att gå och var allmänt konstig. Dessutom hade jag 40 graders feber, vilket är oerhört högt för mig. Inne på akuten förklarade Cicci från hemtjänsten vad jag hade för sjukdomar, vad jag åt för medicin och vad som hänt. Jag försökte prata men fick inte alls fram vad jag ville.
Cicci förklarade vem hon var och att detta var allvarligt och varför det var bråttom.
Kärringen i kassan tog inte ens henne på allvar - sedan när åker en personal ur hemtjänsten in på akuten i onödan? Dessutom satt Cicci där med mig, på sin lediga fredagskväll och väntade och passade mig.
Efter fem timmar hade de tagit blodprov. Efter 8 timmar hade fortfarande ingen läkare kommit. Då gav vi upp, jag kunde sova bättre i egen säng med larmet bredvid. Vi hann inte mer än komma innanför dörren hemma innan läkaren ringde. Då hade det varit skiftbyte och sjuksköterskan som gick på kände igen mitt namn, så hon visste vad det handlade om. Mycket riktigt: det var bråttom. De mötte mig med bår ute på parkeringen. Hann inte ens in på ett rum innan jag hade dropp i ena armen och ett antibiotikadropp i andra. Sen upp på avdelning med en sköterska som satt vid min säng hela natten. Så där var det på håret....
Vad var det då? Allt var utslaget på grund av vinterkräksjukan jag hade tre månader tidigare. Jag hade blodbrist, dåligt med vita blodkroppar, näringsbrist och lite annat. Mitt immunförsvar var inte alls på samma ställe som jag. Så där ser man vad en maginfluensa kan göra med oss som har vissa sjukdomar. Det tog ytterligare 4 månader innan mina provsvar på blodproven var ok. Så det tog alltså 7 månader innan jag var återställd efter en vinterkräksjuka. (Pia, jag lovar: nästa gång det är vinterkräksjuka så FÅR du köra in mig till akuten. Du har rätt...)
På grund av sådana här händelser är jag rädd för akuten, ärligt sagt. När jag kommer dit kanske jag inte ser så sjuk ut - men jag går inte dit i onödan! Att sen få höra att jag ska söka vårdcentralen istället gör ont. I min journal fanns förut en lapp från min anvsvariga läkare om att jag inte skulle behandlas på vårdcentralen utan att jag skulle tas om hand omgående på akuten. De skulle dessutom kontakta min läkare i hemmet om han var ledig. Då strulade de ändå... Så mitt förtroende för akuten är inte det bästa. Det har hänt att jag kommit dit, sett vilka som jobbar, gått därifrån och kommit tillbaka efter skiftbyte.
Vissa i personalen är underbara. Det är de som känner igen mig och vet att jag inte kommer i onödan. Jag har aldrig varit där utan att det varit något allvarligt. Är det inte akut så försöker jag kontakta min läkare. Sedan är det ju pga mina sjukdomar och mediciner ofta som det är allvarligt: en halsfluss kan vara farlig för mig. Hög feber kräver att jag åker in och kollar blodet för att de vita blodkropparna kan slås ut. Gör de det så behövs akutvård, annars dör jag. Så är det. Men att förklara det för en kärring i kassan som leker Gud med patienternas liv? Hon har inte kompetens att kunna avgöra vad mina sjukdomar och mediciner kräver, ändå ska hon veta bättre än jag tycker hon. Borde man inte lyssna lite på den som kan något om sjukdomen? Och tvivlar man då så kan man kanske rådfråga en läkare eller titta på min decimetertjocka journal. Fast minnet på deras dator kanske inte klarar den mängd fakta?
Efter den händelsen på akuten läste jag en artikel i Enköpings Posten om en läkare som varit på akuten för privat sjukbesök. Hennes beskrivning av händelsen kände jag igen. Jag kontaktade journalisten som undersökte vidare, och visst var det samma sköterska! Dessutom hade det hänt inom loppet av samma vecka. Hur många fler har råkat ut för samma sköterska? Så jag skrev ett brev till sjukhusledningen om det inträffade. Det slutade med att personalen fick "utbildning" och att sköterskan i fråga fick andra arbetsuppgifter under en tid. UNDER EN TID????
Sköterskan borde ju veta att det är jag som anmält henne, mitt fall var ju så preciserat i min anmälan. Om jag inte hade beskrivit händelsen och haft hemtjänstpersonal som vittne så hade de ju inte kunnat göra något. Vad hade då hänt om jag inte anmält? Vad hade hon gjort nästa gång, med mig eller någon annan, då sköterskan fått för sig att leka Gud igen? Och vad händer nästa gång jag kommer dit, och hon sitter i kassan..... Kommer hon handla efter sin nya "utbildning" eller kommer hon komma ihåg mig och handla därefter? Så jag stannar hemma tills hjärtat ger upp....
Så nu tar jag på mig larmet och går upp och lägger mig i min säng: och hoppas på att det är bättre imorgon.
SAGA PÅ UPPTÅG
Saga är en liten rackare! Hon hittar på hyss och upptåg mest hela tiden. Inte en dag går utan att jag skrattar åt hennes galna påfund. Härom dagen bestämde hon sig för att kolla in de hängande lamporna i vardagsrumsfönstrena. Hur gör man det? Man klättrar i bambupersiennerna!
Blomkrukor välts, saker puttas ner på golvet, smycken försvinner, kläder göms.... Alltid har hon något hyss på gång.
Envisare katt har jag aldrig träffat. Har hon bestämt sig för något så ger hon sig inte. Hon är envis som en iller! (Och jag pratar av erfarenhet, hade två illrar förr)
Ute är hon väldigt glad i att klättra i träd, buskar och allt som är högre än två meter.
När hon sover är hon så söt, hon ser så ömtålig ut. Skenet bedrar!
Underbar är hon! Roligare katt får man leta efter! Sedan, efter alla upptåg, kryper hon upp i mitt knä och gosar, sover tätt intill mig eller Doriz på nätterna. Denna ljuvliga varelse har så många sidor! Och vacker är hon! Nu börjar hon få riktigt lång päls. Det märks att det finns lite norsk skogskatt i henne, både till utseende och sätt!
Blomkrukor välts, saker puttas ner på golvet, smycken försvinner, kläder göms.... Alltid har hon något hyss på gång.
Envisare katt har jag aldrig träffat. Har hon bestämt sig för något så ger hon sig inte. Hon är envis som en iller! (Och jag pratar av erfarenhet, hade två illrar förr)
Ute är hon väldigt glad i att klättra i träd, buskar och allt som är högre än två meter.
När hon sover är hon så söt, hon ser så ömtålig ut. Skenet bedrar!
Underbar är hon! Roligare katt får man leta efter! Sedan, efter alla upptåg, kryper hon upp i mitt knä och gosar, sover tätt intill mig eller Doriz på nätterna. Denna ljuvliga varelse har så många sidor! Och vacker är hon! Nu börjar hon få riktigt lång päls. Det märks att det finns lite norsk skogskatt i henne, både till utseende och sätt!
MITT MONSTER ÄR EN ÄNGEL!!!!!
Underbara älskade Doriz är verkligen ombytlig! I ett tidigare inlägg beskrev jag hur hon betedde sig vid ett möte. Sedan dess har jag ändrat taktik. Dels går jag där jag inte löper lika stor risk att möta folk (försöker få mer vett i henne först), sen har vi övergett elmoppen och tränar stenhårt.
Nu går vi kortare promenader eftersom jag inte kan gå så långt själv. Jag laddar upp med massor av småskuren korv och vi tränar, tränar och tränar. Nu går hon fot utan koppel, hon sitter perfekt vi fot. Inkallningen har alltid gått klockrent, men nu när hon kommer fram till mig så svänger hun runt och sätter sig fot!
Så kom idag ett test. På vägen hem kommer hennes två grannhundar. Först kom den stora favoriten Manzo. Hon skällde, kastade sig framåt och skulle promt fram till Manzo. Jag höll emot och fick henne att lugna ner sig. Stannade och pratade med Manzos matte som då kommit innanför deras staket. Mitt i detta samtal gav jag kommande Fot till Doriz - och hon löd!!!!
Direkt efter detta kom grannens valp Chivas ut. De fick hälsa, men sen bröt jag med ytterligare ett Fot. Hon löd IGEN! Och gick fot resten av vägen hem!!!!
JAG ÄR SÅ STOLT!!!! Mitt monster är en ängel just nu! Så jag njuter av de stunderna tills nästa pärs i hennes monsterålder kommer....
Nu går vi kortare promenader eftersom jag inte kan gå så långt själv. Jag laddar upp med massor av småskuren korv och vi tränar, tränar och tränar. Nu går hon fot utan koppel, hon sitter perfekt vi fot. Inkallningen har alltid gått klockrent, men nu när hon kommer fram till mig så svänger hun runt och sätter sig fot!
Så kom idag ett test. På vägen hem kommer hennes två grannhundar. Först kom den stora favoriten Manzo. Hon skällde, kastade sig framåt och skulle promt fram till Manzo. Jag höll emot och fick henne att lugna ner sig. Stannade och pratade med Manzos matte som då kommit innanför deras staket. Mitt i detta samtal gav jag kommande Fot till Doriz - och hon löd!!!!
Direkt efter detta kom grannens valp Chivas ut. De fick hälsa, men sen bröt jag med ytterligare ett Fot. Hon löd IGEN! Och gick fot resten av vägen hem!!!!
JAG ÄR SÅ STOLT!!!! Mitt monster är en ängel just nu! Så jag njuter av de stunderna tills nästa pärs i hennes monsterålder kommer....
NY LISTA
1. Var hittade du den här listan?
http://therror.webblogg.se/
2. Var är dina föräldrar födda?
Mamma är född i Säffle 2 mars 1944
Pappa i Eksjö 21 februari 1943
. (btw: här kan man kolla upp födelsedagar http://www.birthday.se/)
3. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Ett virusprogram
4. Vilken är din favoritrestaurang?
Restaurang Masoud där jag hälsar på två ggr i veckan. Utan Lado skulle jag dö av skörbjugg
5. När badade du i en pool senast?
I augusti förra året på Sommarsol i Vejbystrand
6. Har du varit med i någon skolpjäs?
Tror inte det
7. Hur många barn vill du ha?
Är inte direkt lämplig att föra mina gener vidare. Om jag ska ha barn så får det bli med äggdonation
8. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Stressig virrig jazz där musik och sång inte ens håller samma melodi
9. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Har redan röstat, valet är över. Nu har jag några år på mig att fundera
10. Vad har du för TV-kanaler?
1, 2, 3, 4, 4+, 5, Discovery, Animal Palnet, 8, BBC, NBC, och andra jag aldrig tittar på
11. Har du åkt moped någon gång?
Jajjemensan! Och blivit påkörd av en bil. Mitt fel, blev straffad för vårdslöshet i trafik....
12. Har du busringt någon gång?
Ja tyvärr. Jag skäms faktiskt nu efteråt eftersom jag vet hur otrevligt det är med anonyma samtal....
13. Har du fått felparkeringsböter?
Nej.
14. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Nej, min kropp klarar inte det. När jag var yngre hade jag inte tvekat hoppa fallskärm. Men jag skulle aldrig hoppat bungy.
15. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Indonesien, VästPapua närmare bestämt. Det är så långt österut i Indonesien man kan komma. Paradiset på jorden!
16. Har du en egen trädgård?
Ja, en liten plätt på framsidan och en större plätt på baksidan
17. Vilken är din favorit bland tecknade serier?
Gillar inte teckande serier. Men om jag läser så är det "Ensamma mamman" eller "Fuzzy"
18. Kan du alla orden i nationalsången?
Ja
19. Badkar eller duschkabin?
Badkar ( i alla fall i min dröm. Som det är nu står badkaret på högkant och jag får nöja mig med duschen)
20. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Filmerna med Robson Green
21. Favoritpizza?
Pizza med lök, purjolök och fårost. Helst med vitlökssås också.
22. Chips eller popcorn?
Popcorn. Fick en popcornmaskin i present av mina vänner förra året. Den älskar jag!!!!
23. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder väldigt sällan läppstift. Om så blir det korall
24. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Nej
25. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Nej
26. Apelsin- eller äppeljuice?
Apelsinjuice med fruktkött i.
27. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Masoud med Agneta. Åt scampi firitti
28. Favoritchoklad?
Vit Toblerone.
29. När röstade du senast?
15 september.
30. När åt du en hemodlad tomat sist?
Bra fråga. Alldeles för länge sedan!
31. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Nej, men en medalj med tredje pris på SM i fågel! Slå det om ni kan!!!
32. Är du bra på matlagning?
O nej! Det är därför jag lever på Masoud!
33. Klarar du att tanka själv?
Nej, jag klarar inte av det med mina usla händer. Får varken upp tanklocket eller klrar pumpen själv....
34. Har du beställt något från något av de där shoppingprogrammen som går på reklamteve-kanalerna?
Ja, faktiskt! Köpte en Ab-doer från TVShop. Använder den för att kunna träna rörligheten i min rygg. Den är suverän! (Fast magmuskler vete fasen om den ger....)
35. Pepsi eller Coca Cola?
Coca Cola med citron
36. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Ja, arbetsskjortor. På terrariet var vi dessutom att ha jeans även i sommarhetta eftersom vi hanterade giftormar
37. Vad var det senaste du handlade?
Ett äppelträd (i fredags)
38. Har du kräkts offentligt?
Ja, tyvärr! På en nattbuss - precis när den svängde in på stationen... Skäms fortfarande!
Sen ävwen en gång utanför krogen hemma. Mamma fick komma och hämta mig.. Det gjorde det ännu mera pinsmat eftersom alla tyckte det var så kul att polisen fick komma och hämta mig... *ler* Mamma och pappa pysslade om mig så snällt och hjälpte mig spy. Sen har jag aldrig druckit för mycket.
39. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken?
Det jag trodde var den sanna kärleken var bara en otrogen psykopat, så jag väljer hellre miljonen!
40. Tror du på kärlek vid första ögonblicket?
Ja, jag älskar honom fortfarande men lämnade honom för psykopaten. Det dummaste jag någonsin gjort!
41. Har du ringt något betalnummer?
Ja, för att rösta i diverse tävlingar såsom Melodifestivalen och liknande.
42. Kan man vara vän med sitt ex?
Nej
43. Vem var det du besökte på sjukhus senast?
Läkare. Det är annars jag som ligger på sjukhus och får besök
44. Hade du mycket hår som liten bebis?
Tror inte det. Vet ärligt talat inte och har ingen att fråga
45. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar?
Mitt egna
46. Vad har du i din väska?
Plånbok, mediciner, mobil, nycklar, cigg, tändare och skräp
47. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig?
Kissar Doriz en sista gång, kollar att ytterdörren är låst
48. Vad är du tacksam för idag?
Att jag har vänner och mina djur
http://therror.webblogg.se/
2. Var är dina föräldrar födda?
Mamma är född i Säffle 2 mars 1944
Pappa i Eksjö 21 februari 1943
. (btw: här kan man kolla upp födelsedagar http://www.birthday.se/)
3. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Ett virusprogram
4. Vilken är din favoritrestaurang?
Restaurang Masoud där jag hälsar på två ggr i veckan. Utan Lado skulle jag dö av skörbjugg
5. När badade du i en pool senast?
I augusti förra året på Sommarsol i Vejbystrand
6. Har du varit med i någon skolpjäs?
Tror inte det
7. Hur många barn vill du ha?
Är inte direkt lämplig att föra mina gener vidare. Om jag ska ha barn så får det bli med äggdonation
8. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Stressig virrig jazz där musik och sång inte ens håller samma melodi
9. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Har redan röstat, valet är över. Nu har jag några år på mig att fundera
10. Vad har du för TV-kanaler?
1, 2, 3, 4, 4+, 5, Discovery, Animal Palnet, 8, BBC, NBC, och andra jag aldrig tittar på
11. Har du åkt moped någon gång?
Jajjemensan! Och blivit påkörd av en bil. Mitt fel, blev straffad för vårdslöshet i trafik....
12. Har du busringt någon gång?
Ja tyvärr. Jag skäms faktiskt nu efteråt eftersom jag vet hur otrevligt det är med anonyma samtal....
13. Har du fått felparkeringsböter?
Nej.
14. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Nej, min kropp klarar inte det. När jag var yngre hade jag inte tvekat hoppa fallskärm. Men jag skulle aldrig hoppat bungy.
15. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Indonesien, VästPapua närmare bestämt. Det är så långt österut i Indonesien man kan komma. Paradiset på jorden!
16. Har du en egen trädgård?
Ja, en liten plätt på framsidan och en större plätt på baksidan
17. Vilken är din favorit bland tecknade serier?
Gillar inte teckande serier. Men om jag läser så är det "Ensamma mamman" eller "Fuzzy"
18. Kan du alla orden i nationalsången?
Ja
19. Badkar eller duschkabin?
Badkar ( i alla fall i min dröm. Som det är nu står badkaret på högkant och jag får nöja mig med duschen)
20. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Filmerna med Robson Green
21. Favoritpizza?
Pizza med lök, purjolök och fårost. Helst med vitlökssås också.
22. Chips eller popcorn?
Popcorn. Fick en popcornmaskin i present av mina vänner förra året. Den älskar jag!!!!
23. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder väldigt sällan läppstift. Om så blir det korall
24. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Nej
25. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Nej
26. Apelsin- eller äppeljuice?
Apelsinjuice med fruktkött i.
27. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Masoud med Agneta. Åt scampi firitti
28. Favoritchoklad?
Vit Toblerone.
29. När röstade du senast?
15 september.
30. När åt du en hemodlad tomat sist?
Bra fråga. Alldeles för länge sedan!
31. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Nej, men en medalj med tredje pris på SM i fågel! Slå det om ni kan!!!
32. Är du bra på matlagning?
O nej! Det är därför jag lever på Masoud!
33. Klarar du att tanka själv?
Nej, jag klarar inte av det med mina usla händer. Får varken upp tanklocket eller klrar pumpen själv....
34. Har du beställt något från något av de där shoppingprogrammen som går på reklamteve-kanalerna?
Ja, faktiskt! Köpte en Ab-doer från TVShop. Använder den för att kunna träna rörligheten i min rygg. Den är suverän! (Fast magmuskler vete fasen om den ger....)
35. Pepsi eller Coca Cola?
Coca Cola med citron
36. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Ja, arbetsskjortor. På terrariet var vi dessutom att ha jeans även i sommarhetta eftersom vi hanterade giftormar
37. Vad var det senaste du handlade?
Ett äppelträd (i fredags)
38. Har du kräkts offentligt?
Ja, tyvärr! På en nattbuss - precis när den svängde in på stationen... Skäms fortfarande!
Sen ävwen en gång utanför krogen hemma. Mamma fick komma och hämta mig.. Det gjorde det ännu mera pinsmat eftersom alla tyckte det var så kul att polisen fick komma och hämta mig... *ler* Mamma och pappa pysslade om mig så snällt och hjälpte mig spy. Sen har jag aldrig druckit för mycket.
39. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken?
Det jag trodde var den sanna kärleken var bara en otrogen psykopat, så jag väljer hellre miljonen!
40. Tror du på kärlek vid första ögonblicket?
Ja, jag älskar honom fortfarande men lämnade honom för psykopaten. Det dummaste jag någonsin gjort!
41. Har du ringt något betalnummer?
Ja, för att rösta i diverse tävlingar såsom Melodifestivalen och liknande.
42. Kan man vara vän med sitt ex?
Nej
43. Vem var det du besökte på sjukhus senast?
Läkare. Det är annars jag som ligger på sjukhus och får besök
44. Hade du mycket hår som liten bebis?
Tror inte det. Vet ärligt talat inte och har ingen att fråga
45. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar?
Mitt egna
46. Vad har du i din väska?
Plånbok, mediciner, mobil, nycklar, cigg, tändare och skräp
47. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig?
Kissar Doriz en sista gång, kollar att ytterdörren är låst
48. Vad är du tacksam för idag?
Att jag har vänner och mina djur
SORG
Sorg är svår att förklara. Den kan dyka upp från ingenting och hugga en i hjärtat.
I kväll såg jag den nya serien "Anna Pihl". Den handlar om en kvinnlig polis. I slutet av avsnittet så åker hon till sin sons dagis med polisbilen. Då small det i bröstet på mig. Jag mindes hur min mamma kom till lekis och visade alla barnen polisbilen. Jag minns hur stolt jag var över min mamma. Och jag känner hur fruktansvärt ont det gör att hon inte längre finns.
I mitten av oktober 1999 separerade jag. Samtidigt som han flyttade ut var min mamma här och hjälpte mig. Då upptäckte jag att hela mamma var gul, ögonen och huden var ordentligt gula. Hon besökte akuten och de fastslog att hon hade gulsot. Så hon åkte hem för behandling för detta. Då fick hon reda på att hon hade cancer. Ett år senare var hon död.
Det var ett år av förnekelse, oro, sorg och förtvivlan. Jag var rädd att hon skulle dö, men samtidigt så vägrade jag inse att hon var döende.
De opererade bort gallan, gallgången och större delen av levern i november. I juli 2000 blev hon friskförklarad och började jobba igen. I början av augusti konstaterades att cancern var tillbaka. Hon dog två månader senare.
Sorgen efter mamma gör så fruktansvärt ont. Hon var min bästa vän. Jag pratade med henne om allt. Fortfarande lyfter jag luren för att ringa henne. Händer något är min första reaktion att jag ska berätta för mamma. Utan henne är livet så tomt.
Det finns så många obesvarade frågor. Så mycket jag vill veta. Ju längre fram i livet jag kommer desto fler saker dyker upp som jag vill fråga mamma om.
Min mamma kommer aldrig att se mig gifta mig, hon kommer aldrig bli mormor. Hon kommer aldrig mer finnas här. Och jag kan inte acceptera det. Hur jag än försöker så känner jag att jag fortfarande förtränger att hon är död. Kanske är det lätt att det blir så, vi bodde 50 mil ifrån varandra så vi träffades ju inte varje dag. Då är det lätt att låtsas att hon finns där, 50 mil bort. Däremot så ringde vi till varandra minst en gång per dag. På något sätt är det som om jag tror att hon fortfarande finns ett telefonsamtal bort. Men det gör hon ju inte. Min mamma är borta. Och jag klarar inte av att sörja henne för det gör alldeles för ont.
I kväll såg jag den nya serien "Anna Pihl". Den handlar om en kvinnlig polis. I slutet av avsnittet så åker hon till sin sons dagis med polisbilen. Då small det i bröstet på mig. Jag mindes hur min mamma kom till lekis och visade alla barnen polisbilen. Jag minns hur stolt jag var över min mamma. Och jag känner hur fruktansvärt ont det gör att hon inte längre finns.
I mitten av oktober 1999 separerade jag. Samtidigt som han flyttade ut var min mamma här och hjälpte mig. Då upptäckte jag att hela mamma var gul, ögonen och huden var ordentligt gula. Hon besökte akuten och de fastslog att hon hade gulsot. Så hon åkte hem för behandling för detta. Då fick hon reda på att hon hade cancer. Ett år senare var hon död.
Det var ett år av förnekelse, oro, sorg och förtvivlan. Jag var rädd att hon skulle dö, men samtidigt så vägrade jag inse att hon var döende.
De opererade bort gallan, gallgången och större delen av levern i november. I juli 2000 blev hon friskförklarad och började jobba igen. I början av augusti konstaterades att cancern var tillbaka. Hon dog två månader senare.
Sorgen efter mamma gör så fruktansvärt ont. Hon var min bästa vän. Jag pratade med henne om allt. Fortfarande lyfter jag luren för att ringa henne. Händer något är min första reaktion att jag ska berätta för mamma. Utan henne är livet så tomt.
Det finns så många obesvarade frågor. Så mycket jag vill veta. Ju längre fram i livet jag kommer desto fler saker dyker upp som jag vill fråga mamma om.
Min mamma kommer aldrig att se mig gifta mig, hon kommer aldrig bli mormor. Hon kommer aldrig mer finnas här. Och jag kan inte acceptera det. Hur jag än försöker så känner jag att jag fortfarande förtränger att hon är död. Kanske är det lätt att det blir så, vi bodde 50 mil ifrån varandra så vi träffades ju inte varje dag. Då är det lätt att låtsas att hon finns där, 50 mil bort. Däremot så ringde vi till varandra minst en gång per dag. På något sätt är det som om jag tror att hon fortfarande finns ett telefonsamtal bort. Men det gör hon ju inte. Min mamma är borta. Och jag klarar inte av att sörja henne för det gör alldeles för ont.
DUM, DUMMARE
Saga har sett ut Torsten som sin mamma. Härom kvällen kom jag på dem i badrummet: Saga låg och försökte dia Torsten och Torsten såg rätt nöjd ut...
Märker hon inte att det inte kommer någon mjölk????
Sen är det tvättning: Doriz tvättar Saga
Märker hon inte att det inte kommer någon mjölk????
Sen är det tvättning: Doriz tvättar Saga
TV
1.Vilka TV-serier följer du?
Greys Anatomy, Gilmore Girls, House, alla CSI, Mythbusters, I ondskans närhet, Mord i sinnet, Desperate Houswives, Hotel Babylon, Weeds - har jag inget liv.....
2.Brukar du titta på nyheterna?
Ja, när det inte krockar med något annat...
3.Vad skulle du aldrig titta på?
Sport. Förutom handboll som jag älskar att titta på.
4.Hur ofta/mycket tittar du på tv?
Varenda kväll. Eftersom min kropp inte orkar röra sig så mycket så är tv-tittande väldigt bra att fördriva tiden med.
5.Hur många TV-apparater har du?
2 stycken. En i vardagsrummet och en i sovrummet (fast den i sovrummet är nästan oanvänd faktiskt).
EFIT - Ett Foto I Timmen 23 september
Den här gången går mina bilder för EFIT i djurens tecken....
Kl 12.15
Uppe och släpper ut katter och hund. Grannkatten Gustavsson har väntat på sina kompisar.
Kl 13.15
Sätter mig vid datorn och kollar på vovve. Den sidan är beroendeframkallande!
Kl 14.15
Andreas är här och leker med Doriz. De leker jaga.
Kl 15.15
Saga och Gustavsson leker i grannens trädgård. De har så roligt tillsammans!
Kl 16.15
Chivas är här och leker med Doriz. Doriz är så försiktig när hon leker med den betydligt blygare Chivas.
Kl 17.15
Doriz och Chivas pausar i leken en stund. Sen kör det igång igen!
Kl 18.15
Carro, Chivas och Doriz leker nere på stranden. Doriz plaskar vilt i vattnet. Sen trampar hon snett och får ont i foten. Det går över efter en stund.
Det är verkligen sommarvärme ute! 20 grader fortfarande!
Kl 19.15
Chinchillan Åke får en bit Mariekex att smaska på. I vanliga fall får han osockrade hundkex, men de är slut just nu.
Kl 20.15
Torsten tröttnar på att leka med Gustavsson och kommer in och äter. Naturligtvis snor han av Sagas mat.... Som om T behöver gå upp mer i vikt....
Kl 21.15
"Mord i sinnet" har börjat på fyran igen. Det är en engelsk serie med Robson Green, min favortiskådespelare. Samtidigt går "I ondskans närhet" med Robson Green på trean, så videon spelar in det
Kl 22.15
Tar fram mat till fiskarna. Det är en mix av räkor, torsk, ärtor och spenat. Fiskarna älskar det! Speciellt mina Malawiciklider.
Kl 23.15
Doriz är trött efter en hel eftermiddag tillsammans med Chivas. Hon snarkar tungt i fåtöljen.
Kl 00.15
Saga sover bredvid mig i soffan. Så liten, så söt och så otroligt underbar!
Kl 01.15
Nattkissning av Doriz innan vi stupar i säng
Kl 12.15
Uppe och släpper ut katter och hund. Grannkatten Gustavsson har väntat på sina kompisar.
Kl 13.15
Sätter mig vid datorn och kollar på vovve. Den sidan är beroendeframkallande!
Kl 14.15
Andreas är här och leker med Doriz. De leker jaga.
Kl 15.15
Saga och Gustavsson leker i grannens trädgård. De har så roligt tillsammans!
Kl 16.15
Chivas är här och leker med Doriz. Doriz är så försiktig när hon leker med den betydligt blygare Chivas.
Kl 17.15
Doriz och Chivas pausar i leken en stund. Sen kör det igång igen!
Kl 18.15
Carro, Chivas och Doriz leker nere på stranden. Doriz plaskar vilt i vattnet. Sen trampar hon snett och får ont i foten. Det går över efter en stund.
Det är verkligen sommarvärme ute! 20 grader fortfarande!
Kl 19.15
Chinchillan Åke får en bit Mariekex att smaska på. I vanliga fall får han osockrade hundkex, men de är slut just nu.
Kl 20.15
Torsten tröttnar på att leka med Gustavsson och kommer in och äter. Naturligtvis snor han av Sagas mat.... Som om T behöver gå upp mer i vikt....
Kl 21.15
"Mord i sinnet" har börjat på fyran igen. Det är en engelsk serie med Robson Green, min favortiskådespelare. Samtidigt går "I ondskans närhet" med Robson Green på trean, så videon spelar in det
Kl 22.15
Tar fram mat till fiskarna. Det är en mix av räkor, torsk, ärtor och spenat. Fiskarna älskar det! Speciellt mina Malawiciklider.
Kl 23.15
Doriz är trött efter en hel eftermiddag tillsammans med Chivas. Hon snarkar tungt i fåtöljen.
Kl 00.15
Saga sover bredvid mig i soffan. Så liten, så söt och så otroligt underbar!
Kl 01.15
Nattkissning av Doriz innan vi stupar i säng
MITT ÄLSKADE, UNDERBARA MONSTER
Doriz på bryggan vid Hagas strand
Min underbara vackra tjej!
Hej och hå vad svallvågor är roliga!!!
Doriz-tassar
Vacker hund, vacker vy
MATTE TILL ETT MONSTER
Idag hände något som gjorde mig så arg, fick mig känna mig så maktlös och som fick mig att fundera.
Jag var nere vid stranden med Doriz. Där lekte vi och D plaskade glatt i vattnet. När vi skulle gå hem så kom vi på den riktigt smala biten av vägen hem. Den är ca 1,5 meter bred. På båda sidor av vägen är det så tjock sly att man inte kan ta sig ut. Där möter vi två personer med en liten hund. Jag gör som jag brukar: går av elmoppen och vänder håll så jag har ryggen mot dem. Då tränar jag D att gå fot för att distrahera henne från folket.
Doriz vaktar när vi möter folk på håll så därför brukar jag just vända och gå åt andra hållet. Gärna också gå av vägen och gå bort från vägen så konfrontationen blir lite på håll. Här gick inte det så jag hade bara att försöka distrahera henne. Killen kommer nära och jag talar om att hon är 10 månader och vaktig. Sen kommer tjejen med hunden. Då blir Doriz alldeles rabiat! Hon reser ragg på ett sätt som jag aldrig sett förut och skäller som bara hon kan. Jag har på mig mitt förarbälte men för att korta ner längden på kopplet så snurrar jag det runt benen och håller i Doriz sele. Hon är skogstokig och gör riktiga utfall mot dem. Jag är förvånad att jag faktiskt klarade av att hålla henne! Var jag fick krafterna ifrån vet jag inte. Det är inte lätt att hålla tillbaka en hund på 40 kg som kastar sig från dig.
Min ilska var inte av denna värld, samtidigt som jag helst ville be människorna om ursäkt för Doriz beteende så måste jag ju få lugn på Doriz. Jag brukar sällan bli arg på henne men det blev jag nu! Antagligen var min ilska det sämsta som kunde hända. Hon vaktade väl antagligen bara mer när hon kände att jag blev både arg och rädd.
På resten av vägen hem så drog hon sig så långt bort från mig som möjligt. Hon är helt livrädd för mig! Hela kvällen låg hon sen i hallen och vågade inte titta mig i ögonen. När jag rörde mig så gick hon undan. Det tog tre timmar innan Doriz kom och la sig bredvid mig i soffan. Förtfarande märker jag att hon är rädd för mig. Hon beter sig som om jag gett henne stryk. SÅ reagerar Doriz när jag blir arg. Så det är väl tur att jag sällan behöver bli det på henne.
Händelsen fick mig att skämmas. Jag känner mig så otroligt dum gentemot personerna vi mötte. De stackarna hade antagligen sett fram emot en trevlig kvällspromenad men mötte en stor gallskällande mastiff. Hade jag varit i deras skor hade jag nog tyckt att det var fruktansvärt obehagligt.
HUR ska jag kunna träna bort det här? Allt jag tidigare hade tränat var som bortblåst. Doriz lyssnade överhuvudtaget inte på mig. Hon var som i en annan värld.
Varje gång vi är ute och möter folk så tränar jag henne för att få bort det vaktiga. Hon vaktar bara så på håll. Och det har gått strålande! Igår mötte vi folk flera gånger och hon brydde sig knappt om dem! Men idag.... Antagligen kände hon att jag blev nervös när jag insåg att mötet skulle bli tätt inpå eftersom vi inte kunde komma bort från vägen. Min nervositet förvärrade hela mötet, Doriz känner ju om jag är nervös och då vaktar hon ju naturligtvis mer. Men hur blir det i fortsättningen? Kommer det vara så här nästa gång? Eller kommer hon gå snällt bredvid mig på vägen som hon gjorde igår?
Om hon fortsätter så här - hur ska jag klara henne? Min kropp är inte stark. Och en dag som denna när jag redan är dålig har inte bra förutsättningar. Jag klarade bara hålla in henne eftersom jag var smart nog att snurra in mig i kopplet och använda hela min kropp som broms.
Att träna bort vaktighet på håll är inte lätt. Då måste jag ut och hoppas på att vi möter folk på avstånd. Det funkar ju inte med folk hon kjänner, så mina vänner kan inte hjälpa till och vara figuranter.
Bland mycket folk vaktar hon inte ett dugg! Går jag i stan med henne går hon snällt och fint bredvid mig. Då tycker hon bara att det är kul att titta på alla människor omkring. Så hur ska jag göra?
Sedan har hon en annan egendomlig egenhet: hon skäller och gör "utfall" (alltså försöker komma närmre människorna genom att kasta sig framåt) när hon vill hälsa på folk! Kommer någon av hennes favoriter så börjar hon skälla, slänger sig framåt och tror på allvar att folk vill komma fram och klappa på henne då! Hur korkad får man bli....
Att jag reflekterar över detta betyder ju en sak: att jag älskar henne. Hade jag inte gjort det så hade jag gjort som alla de som tröttnar på en trotsig hund och omplacerat henne. Det är vid åldern 8-10 månader som väldigt många blir allergiska eller får ändrade arbetsförhållanden. Konstigt va? Trodde inte det hade att göra med åldern på hunden. Tydligen är de som mest allergiframkallande vid den åldern och dessutom så innebär en 8-10 månader gammal valp garanterat att man får nya arbetstider. I alla fall om man läser annonserna på tex Blocket.....
Jag älskar Doriz över allt annat. Hon är min glädje, min kärlek, min trygghet och min bästa vän. Utan henne skulle mitt liv bli väldigt tomt - igen. Därför gör det extra ont när jag vet att andra blir rädda för henne. Många gånger har det hänt att folk blivit rädda för henne utan anledning. Detta beror på folks förutfattade meningar om stora hundar. Stora hundar innebär tydligen att de är farliga hundar. Naturligtvis tack vare medias vinklingar om kamphundar. Ofta är det bilder på mastiffraser när de skriver om "Pitbulls" (dessutom är det VÄLDIGT sällan det är pitbulls dessutom...). Då gör det ont för att folk tar för givet att min älskade Doriz skulle vara farlig. Men idag gjorde hon verkligen skäl av att misstänkas vara farlig. Inte för att jag tror att hon skulle gjort något, hon är nöjd bara hon fått hälsa sen är det ok. Men jag förstår att de vi mötte blev rädda!
Jag måste ut och träna igen. Jag måste ut och promenera igen. Men usch så jobbigt det blir. Doriz fick ingen mer promenad i kväll. Hon fick nöja sig med att kissa i trädgården. Jag kände att jag inte ville ta ut henne och riskera fler möten i dag. Hon har just nu inget förtroende för mig, just nu är hon bara rädd. Det sista jag vill är att min hund ska vara rädd för mig!
Jag var nere vid stranden med Doriz. Där lekte vi och D plaskade glatt i vattnet. När vi skulle gå hem så kom vi på den riktigt smala biten av vägen hem. Den är ca 1,5 meter bred. På båda sidor av vägen är det så tjock sly att man inte kan ta sig ut. Där möter vi två personer med en liten hund. Jag gör som jag brukar: går av elmoppen och vänder håll så jag har ryggen mot dem. Då tränar jag D att gå fot för att distrahera henne från folket.
Doriz vaktar när vi möter folk på håll så därför brukar jag just vända och gå åt andra hållet. Gärna också gå av vägen och gå bort från vägen så konfrontationen blir lite på håll. Här gick inte det så jag hade bara att försöka distrahera henne. Killen kommer nära och jag talar om att hon är 10 månader och vaktig. Sen kommer tjejen med hunden. Då blir Doriz alldeles rabiat! Hon reser ragg på ett sätt som jag aldrig sett förut och skäller som bara hon kan. Jag har på mig mitt förarbälte men för att korta ner längden på kopplet så snurrar jag det runt benen och håller i Doriz sele. Hon är skogstokig och gör riktiga utfall mot dem. Jag är förvånad att jag faktiskt klarade av att hålla henne! Var jag fick krafterna ifrån vet jag inte. Det är inte lätt att hålla tillbaka en hund på 40 kg som kastar sig från dig.
Min ilska var inte av denna värld, samtidigt som jag helst ville be människorna om ursäkt för Doriz beteende så måste jag ju få lugn på Doriz. Jag brukar sällan bli arg på henne men det blev jag nu! Antagligen var min ilska det sämsta som kunde hända. Hon vaktade väl antagligen bara mer när hon kände att jag blev både arg och rädd.
På resten av vägen hem så drog hon sig så långt bort från mig som möjligt. Hon är helt livrädd för mig! Hela kvällen låg hon sen i hallen och vågade inte titta mig i ögonen. När jag rörde mig så gick hon undan. Det tog tre timmar innan Doriz kom och la sig bredvid mig i soffan. Förtfarande märker jag att hon är rädd för mig. Hon beter sig som om jag gett henne stryk. SÅ reagerar Doriz när jag blir arg. Så det är väl tur att jag sällan behöver bli det på henne.
Händelsen fick mig att skämmas. Jag känner mig så otroligt dum gentemot personerna vi mötte. De stackarna hade antagligen sett fram emot en trevlig kvällspromenad men mötte en stor gallskällande mastiff. Hade jag varit i deras skor hade jag nog tyckt att det var fruktansvärt obehagligt.
HUR ska jag kunna träna bort det här? Allt jag tidigare hade tränat var som bortblåst. Doriz lyssnade överhuvudtaget inte på mig. Hon var som i en annan värld.
Varje gång vi är ute och möter folk så tränar jag henne för att få bort det vaktiga. Hon vaktar bara så på håll. Och det har gått strålande! Igår mötte vi folk flera gånger och hon brydde sig knappt om dem! Men idag.... Antagligen kände hon att jag blev nervös när jag insåg att mötet skulle bli tätt inpå eftersom vi inte kunde komma bort från vägen. Min nervositet förvärrade hela mötet, Doriz känner ju om jag är nervös och då vaktar hon ju naturligtvis mer. Men hur blir det i fortsättningen? Kommer det vara så här nästa gång? Eller kommer hon gå snällt bredvid mig på vägen som hon gjorde igår?
Om hon fortsätter så här - hur ska jag klara henne? Min kropp är inte stark. Och en dag som denna när jag redan är dålig har inte bra förutsättningar. Jag klarade bara hålla in henne eftersom jag var smart nog att snurra in mig i kopplet och använda hela min kropp som broms.
Att träna bort vaktighet på håll är inte lätt. Då måste jag ut och hoppas på att vi möter folk på avstånd. Det funkar ju inte med folk hon kjänner, så mina vänner kan inte hjälpa till och vara figuranter.
Bland mycket folk vaktar hon inte ett dugg! Går jag i stan med henne går hon snällt och fint bredvid mig. Då tycker hon bara att det är kul att titta på alla människor omkring. Så hur ska jag göra?
Sedan har hon en annan egendomlig egenhet: hon skäller och gör "utfall" (alltså försöker komma närmre människorna genom att kasta sig framåt) när hon vill hälsa på folk! Kommer någon av hennes favoriter så börjar hon skälla, slänger sig framåt och tror på allvar att folk vill komma fram och klappa på henne då! Hur korkad får man bli....
Att jag reflekterar över detta betyder ju en sak: att jag älskar henne. Hade jag inte gjort det så hade jag gjort som alla de som tröttnar på en trotsig hund och omplacerat henne. Det är vid åldern 8-10 månader som väldigt många blir allergiska eller får ändrade arbetsförhållanden. Konstigt va? Trodde inte det hade att göra med åldern på hunden. Tydligen är de som mest allergiframkallande vid den åldern och dessutom så innebär en 8-10 månader gammal valp garanterat att man får nya arbetstider. I alla fall om man läser annonserna på tex Blocket.....
Jag älskar Doriz över allt annat. Hon är min glädje, min kärlek, min trygghet och min bästa vän. Utan henne skulle mitt liv bli väldigt tomt - igen. Därför gör det extra ont när jag vet att andra blir rädda för henne. Många gånger har det hänt att folk blivit rädda för henne utan anledning. Detta beror på folks förutfattade meningar om stora hundar. Stora hundar innebär tydligen att de är farliga hundar. Naturligtvis tack vare medias vinklingar om kamphundar. Ofta är det bilder på mastiffraser när de skriver om "Pitbulls" (dessutom är det VÄLDIGT sällan det är pitbulls dessutom...). Då gör det ont för att folk tar för givet att min älskade Doriz skulle vara farlig. Men idag gjorde hon verkligen skäl av att misstänkas vara farlig. Inte för att jag tror att hon skulle gjort något, hon är nöjd bara hon fått hälsa sen är det ok. Men jag förstår att de vi mötte blev rädda!
Jag måste ut och träna igen. Jag måste ut och promenera igen. Men usch så jobbigt det blir. Doriz fick ingen mer promenad i kväll. Hon fick nöja sig med att kissa i trädgården. Jag kände att jag inte ville ta ut henne och riskera fler möten i dag. Hon har just nu inget förtroende för mig, just nu är hon bara rädd. Det sista jag vill är att min hund ska vara rädd för mig!
TORSTEN I HANDFATET
Det finns en sida på internet som bara handlar om katter som sover i handfat (Cats in sinks). Här är mitt bidrag....
